På onsdag kvällen den 26 September, dom två dagarna efter pappan och dagen där efter hans lillebror fyllt år gick jag och la mig precis som vanligt. Hade siktat in mig så på att vattnet skulle gå innan du ville komma ut så jag var inte alls orolig att du skulle kunna komma när som hellst. Men vattnet gick inte utan du ville ut ändå ca 22:00 i vecka 39+0. Jag kände att jag fick ont i magen med 5 min mellanrum direkt som en smäll. Du hade riktigt bråttom. Jag låg och tänkte att ’‘tänk om det inte är värkar, då är det ju onödigt att gå upp och ringa sjukhuset’’ Men det blev värre och värre och tillslut väckte jag mamma.

Vi gick upp och jag smsade genast din pappa och sa att ’’nu åker vi!’’. Efter det ringde vi sjukhuset och meddelande att nu kommer vi men då sa tanten i telefonen att ’’ta en alvedon och gå och lägg dig’’. Hur otrevligt som hellst! Men jag fick ringa din pappa och säga att han skulle vänta med och komma men han hade redan åkt halva vägen och fick då vända och åka hem. Men alvedonen hjälpte inte och vi åkte och hämtade din pappa hemma hos honom och åkte in till sjukhuset ändå ca 01:00.

Mina värkar var väldigt korta och gjorde inte alls mycket ont. När vi kom in fick vi sitta i ett rum och jag fick ha CTG-kurva på. (CTG-kurva är en kurva där man ser bebisens hjärtljud och också hur starka mina värkar är). I en timma satt jag så skulle jag tro, den lilla dosan som kände hjärtljuden fick aldrig riktigt in dina hjärtljud i en kurva för du rörde på dig så mycket. Men tillslut tog du nog en liten tupplur så vi kunde lyssna. Haha. Mina värkar blev inte värre utan dom bara kom och försvann.

Jag kände ju såklart av dom men när värkarna kom satt jag och pratade med mamma och din pappa och försökte dölja smärtan när den var som högst. Sen kom barnmorskan jag skulle ha in i rummet. Hon var jätte trevlig och ung, det kändes tryggt för hon hade en pipig, lugn och väldigt speciell röst. Jag fick byta kläder och barnmorskan berättade då att jag var öppen 3 cm.

Eftersom det stod i min journal att min mamma födde sina barn jättefort höll dom koll på mig eftersom det kan ärvas. Och det gjorde det också. Jag blev erbjuden badkar men kände inte alls att det behövdes. Därefter var det bara att vänta och vänta. Sedan var jag öppen 5 cm och jag ville ligga och vila, men då skulle barnmorskan ta hål på hinnorna (så att vattnet går). Då var klockan 04.00 och vi kollade samtidigt hur mycket jag var öppen, och då hade jag öppnat mig 9 cm.

När vattnet gick blev värkarna värre och värre och jag var livrädd varje gång det kom en ny värk för det gjorde hur ont som hellst. Det var ett sånt obehagligt tryck neråt, och värkarna blev så starka att jag blev arg på allt och alla och jag fick lustgas med blev bara förbannad för kände inte alls att det hjälpte och bad barnmorskan vrida upp trycket mer och mer hela tiden. Jag frågade barnmorskan hela tiden vad jag skulle ta mig till men allt man fick höra var att ’’det är snart över’’ och ’’du är så duktig’’. När jag hade fått höra det typ två hundra gånger blev jag as förbannad på barnmorskans jävla röst. haha.

Men mamma och din pappa stod och höll mig i handen och stöttade mig jättemycket. Krystvärkarna började ca 05.00, och då trodde jag bokstavligen att jag skulle spricka och dö. Mina värkar var så korta att jag bara hann krysta en gång sen fick jag ligga och vänta på värkan igen och så höll det på. Jag höll din pappa i handen och skrek mig igenom värkarna.

Jag hade bestämt mig att detta kommer aldrig gå och samtidigt som jag krystade och led försökte jag förklara för alla att ’’detta kommer inte gå! hon kommer inte komma ut!’’. Jag tror nog att din pappa små skrattade lite åt mig innerst inne, för hade jag sett mig själv så så hade jag nog dött av skratt. Och där låg jag och skrek och grät och önskade mest av allt att allt skulle vara över. Efter en stund undrade jag "varför kommer hon inte ut!?" och både barnmorskan och mamma sa lugnt att hon är ute när som hellst. Va så jävla trött på att höra den meningen. Haha.

Barnmorskan var lugn och sa åt mig att hålla händerna bakom mina ben och trycka på som bara den. Och det gjorde jag men det hände lixom inget. Tillslut insåg äntligen barnmorskan att det kommer nog inte gå, haha och dom fick klippa upp skinnet mellan mina ben. Kände inte alls att barnmorskan skärde i mig utan det var bara gjort tillslut. Då blev jag livrädd. Men nu kom den värsta smärtan, för då var det värkarna, trycket neråt + att du skulle ut ur mig, som gjorde ont. Haha. Det var bara ett par få krystningar som helt plötsligt barnmorskan sa "ja fortsätt, nu kommer bebisen!" då öppnade jag ögonen samtidigt som jag tryckte, och då kom du ut efter bara en timma 06:00.

Jag var i chock och kollade på din pappa för att se hans ansikts uttryck. Jag fick inte fram några ord eller tårar. Då missade jag att se om du var en tjej eller kille. Jag fick inte fram några ord och inte några tårar. All smärta var borta. Jag glömde av all smärta när hon la upp dig på mitt bröst. Jag vågade knappt röra vid dig, inte din pappa heller. Vi var bara helt tysta och kollade på dig.

Jag frågade pirrigt om du var en tjej eller kille och när barnmorskan sa att du var en flicka fick både jag och din pappa tårar i ögonen. Precis vad vi hade önskat oss!! 3750 gram och 49 cm var du! Inga fel och andades helt normalt. Lyckan var obeskrivlig när jag äntligen fick ha dig i min famn. Och utan min mamma, din pappa och den duktiga barnmorskan hade jag nog aldrig klarat det.

Men det där var inte allt! Att föda var det värsta jag någonsin gjort men när man fött klart tycker man att allt ont efteråt är värre haha. Jag skulle nu sys ihop också. Barnmorskan tog bedövningspruta i rump benen på mig och det gjort inte bara lite ont utan fy fan vad ont det gjorde! Som tur är kände jag ingenting då när hon sydde igen mig. Men det är fortfarande inte slut på smärta... I två veckor efteråt kunde jag varken sitta eller gå. Jag kunde inte torka mig som vanligt efter toalett besöket och det gjorde ont konstant HELA tiden. För varje steg jag tog skärde det lixom upp i hela kroppen och jag låg ner väldigt mycket.

Smärtan efteråt var den värsta HELT KLART!

Men jag vill bara säga att DET VAR VÄRT DET!

Det går inte att förklara hur mycket jag vill tacka min mamma och din pappa!

 

ÄLSKAR ER ALLIHOP!